Time for change?

”Vi kräver att få bestämma över lärarnas arbetstider” hävdar 198 skolchefer i DN Debatt för ett tag sedan. Ett känsligt område det där men samlade ändå nästan 200 av landets skolchefer i kommuner och kommunalförbund, intressant. Jag förstår vart de vill komma, måste vara svårt att vara ledare utan att ha rättigheten att styra medarbetarnas ordinarie arbetstid. Men om det är just det som behövs för att skolan ska lyckas bättre vet jag inte. Jag tror att hela skolsystemet är lite ”ute och cyklar” för det beror inte bara på att rektorerna behöver styra lärarnas tider bättre. Om eleven inte vill gå i skolan, att skolan inte är den roligaste platsen att vara på, vad gör vi då? Det blir inte bättre om rektor får större befogenheter vad gäller lärarens tid till eleven utan jag tror att problemet ligger på en helt annan nivå. När barnen börjar grundskolan i årskurs 1 är skolan det roligaste dom vet, men vad är det som händer sen? Varför tycker en årskurs 5 elev at skolan är sådär och en årskurs 9 elev tycker hela skolan är pest, varför? Jag tror vi måste ställa oss frågan, varför är det så?

Man kan inte skylla på barnen för att de slutar att komma till skolan, det måste vara något annat, kanske fel på vårt skolsystem?

Jag tror att vi måste skapa något nytt, modernt som barnen och de unga vuxna vill gå till, något som de vill identifiera sig med. Nytt och attraktivt, men hur? En gammal sanning är att om man vill skapa något nytt och unikt så måste man inte bara behärska den disciplin man ger sig in i man måste också aktivt fresta gränserna för sitt och disciplinens maximala förmåga, det gäller för sportatleter i OS likväl som för de som vill åstadkomma förändring av något slag, och vet vi inom skolan vilka gränserna är? Om vi ska förändra något så grundmurat som vårt svenska skolsystem så måste man vara i kontroll för att gå över gränsen, är vi det? Är inte helt säker på det, men det kan vara bra med tillgång till arbetstiden, att kunna styra lärarnas tid, men mot vad? Hur ska skolan se ut?

Var är gränserna vi måste gå över för att åstadkomma förändring? Hur hittar vi gränserna och hur vill vi definiera dessa, en gräns kan vara ny för alla, eller bara för dig på just din skola men igen; hur ska vi hitta gränserna, var är dom?

En sak är i alla fall säker, skolan måste förändras och vi måste kanske också modernisera hela vårt synsätt på ungdomarna och den kultur de växer upp i. Kairos Future kallade ungdomarna för Homo zappiens, någon annan har sagt att de har multitasking-förmåga och tycker därför att våra schemalagda dagar är för tråkiga och innehållslösa. Jag tror att vi underskattar våra barn och de unga vuxnas vilja att lära sig och vara kreativa. Jag är övertygad om att vårt utbildningssystem inte hänger med i vårt snabba samhälle. Jag är övertygad om att lärarna vet under vilka omständigheter våra ungdomar lär mest och bäst, precis som trädgårdsmästaren vet under vilka omständigheter plantorna växer effektivast. Ungdomarna är olika, lär olika, vill olika, har olika mål och förutsättningar så varför är lektionerna och undervisningsmetoderna så standardiserade? Det sägs att vi är alldeles för styrda av läromedelsproducenterna i detta land, kan det vara en förklaring?

Vilken typ av samhälls medborgare vill vi skapa, vad är det för kompetens vi efterfrågar, och hur mäter vi den. Intelligens är inte bara IQ, det kan mycket väl vara musik, gymnastik eller något annat kreativt, som entreprenörskap. Det gäller att hitta elevens ”stig” och låta varje elev gå på just sin ”stig” och utvecklas. Utbildning får inte bli ett mått på hur vi är som person, alla passar inte in den akademiska världen men de lyckas ändå i samhället, och många blir entreprenörer inom sitt verksamhetsområde. Vi talar om att det finns en mångfald i samhället och den måste också finnas i skolan, åter igen, varför är allt så standardiserat inom skolan? Vi måste acceptera att vi är olika, har olika mål, även i ung ålder.

Jag tror att om vi kan göra skolan lite modernare, med lite mer nutida kunskapsfokus, så skulle många fler nå målen med utbildningen. Ungdomarna måste ha a great time i skolan, bara om det är roligt presterar man sitt bästa, när man gör det man älskar att göra. Och när man gör det är risken stor att ens liv får en helt annan mening och innehåll. För några elever kan det vara matematik, kemi eller att spela sitt instrument, gitarr, trummor eller något annat de mår bra av.

Men även vi som arbetar i skolan måste älska det vi gör, det räcker inte med att vara bra på att lära ut, man måste älska det. Först då börjar livet på ett helt nytt sätt, när talang och passion samspelar. Det är då man säger att tiden flyger iväg. Det handlar om energi, antingen ger skolan dig det eller så tar den det ifrån dig. Just nu känns det som om vi tar energi ifrån eleverna i skolan. Vi måste förstå att det inte är frågan om att skilja på energi åtgång beroende på vad man gör. Det går åt minst lika mycket energi att skriva en musikal som att framföra en teori om klimatförändringarna i världen. Man måste ges möjlighet att träna och underhålla sin kreativa förmåga precis som man gör med sin hälsa. Tänk på alla fritidspolitiker vi har, de kan inte leva på sitt intresse men de brinner för det, är det inte passionerat arbete så säg, eller alla som sjunger i kör? Det är inte alla som kan eller vill leva på det de älskar att göra, det beror på vem du är. Tänk om alla älskade det de gjorde i arbetet och privat, vart var Sverige då?

Om vi vill ha ett samhälle där medborgarna uppfinner lösningar för ett hållbart levnadssätt och ett totalt resurssnålt liv, måste vi förbereda för det redan i skolan det är en sak som är säker i alla fall.

MTU den 5 april

Bosse Gärderup lyssnar just nu på The Baseballs: Umbrella