Två steg fram och ett tillbaka...

För mig och några till på MTU var det en sorgens dag på skolan igår. Vi beslutade att återigen gå mot mer schemastyrd undervisning och klassisk förmedlings pedagogik i klassrummen, inte för alla elever men för några. För mig räcker det med att vi faktiskt beslutat detta för att jag ska bli lite bedrövad, faktiskt. För vi vet ju att samhället INTE fungerar så i övrigt idag, år 2010.

Varför gör vi då det, kan man undra? Många är helt enkelt inte mogna att ta ansvar för sina studier när de kommer upp i gymnasiet det är helt klart. Men vi i skolan borde kunna lära eleverna att ta ansvar för sitt eget lärande och ge dom verktyg att faktiskt göra något åt situationen, förstå vikten av att ha lärandet i sin hand (som Steve Jobbs skulle uttryckt det). Många kan och gör det men inte alla. Jag hoppas att vi mycket snart kan gå mot ett mer modernt sätt igen mycket snart även för denna elevgrupp. För det får inte vara en klassfråga om barnen ska ha en modern utbildning som bygger på att eleven tar stort eget ansvar eller om barnet ska ha en traditionell utbildning med prov på enbart faktakunskaper?

Hoppas inte det, för det är definitivt inte bra för de unga vuxna och för Sverige. Det kommer att öka klyftorna i samhället än mer om vi gör olika skolor för de som är mer motiverade än de som kanske inte alltid tycker att det är toppen att gå till skolan.

Hur får man förståelse för behovet av modern kunskap och att det KRÄVS förändring i skolan? Varför går vi ett steg tillbaka igen? Hur når man dessa elever i det här nya?

Det är möjligt att det brustit i kommunikationen från skolan och om så är fallet är det mitt fel. Mitt försvarstal är i så fall att jag i min vision ser hur glada elever kommer hem till mamma och pappa och berättar om vad de upplevt i skolan och hur nytt och kul det är att vara där. Jag hoppas ju att vi kan skapa ett ”Disneyland” i skolan men inser att det är bara några som förstått att utnyttja fördelarna med att ta eget ansvar. Jag tror att så länge inte debatten finns på ett nationellt plan så finns den inte heller ute i hemmen. Om inte de stora kommunala skolorna börjar svänga så behöver inte vi små enheter göra det. Vilket är en lögn, för förändring är bra generellt sett.

Vi var ju för flera år sedan positiva till Europa och kände att vi ville tillhöra det men vad är nästa steg? Globaliseringen är faktiskt redan ett faktum, avstånden krymper för varje år och snart kommer våra barn säkert att utbilda sig där det är bäst. Vi måste ligga i framkant om vi inte bara ska dela ut Nobelpris, utan faktiskt också ta emot ett eller två, som skolministern noterat kan jag se på valaffischen.

Men det finns hopp, jag blir mycket glad när jag ser elevernas entusiasm över sina projekt som nästan är färdiga och hur de resonerar nu när redovisningen närmar sig. En redovisning som inte sker i skolan och inte enbart för läraren utan för representanter för näringslivet, kulturpersoner och andra ”vanliga” människor. Här lärs det nytt! Härligt.

Härligt var också att lyssna till Marco Torres på Rektorsakademien den 10 september, det jag minns tydligast var frågan: vad ska vi lära eleverna nu? Eller vem lär bäst, -a ”learner” or a student? Och, det finns inget samband mellan personerna på bilden och det jag skrivit här.

MTU den 17 september 2010

Bosse lyssnar just nu på Sten & Stanley; Två steg fram och ett tillbaka